När man inleder ett nytt försök är två saker särskilt viktiga att veta: Vad har man för mål, och hur ser förutsättningarna för arbetet ut? Målet bidrar med själva skälet till att projektet genomförs, medan förutsättningarna utgör de gränser man har att hålla sig inom.
När ett försök ska genomföras är målet att identifiera och utvärdera en innovativ socioteknisk lösning som kan överbrygga ett upplevt förmågegap inom ordinarie krishanteringsverksamhet. Det första steget här blir alltså att identifiera själva förmågegapen! Detta måste göras i nära samarbete med de aktörer som upplever ett eller flera förmågegap. Till exempel: Om man bara frågar räddningstjänstaktörer på högre ledningsnivå får man troligen höra talas om förmågegap inom insatshantering på övergripande nivå, medan om man frågar poliser på lägre ledningsnivå får man troligen höra talas om förmågegap inom yttre tjänst.
Som man redan kan se i det exemplet är varje förmågegap kopplat till en roll, dess ansvarsområden och dess miljö. Detta utgör försökskontexten. En polis på lägre ledningsnivå i Bronx, som är en stadsdel i New York, USA, upplever naturligtvis andra förmågegap än en polis på samma ledningsnivå i Häger, som ligger på landsbygden i Tyskland. Detta gäller inte bara skillnader i fråga om geografisk placering utan kanske ännu mer vad gäller kultur, system, rutiner osv. Så även om båda uppfattade samma förmågegap – låt säga bristande situationsmedvetenhet – skulle de ändå uppleva det på väldigt olika sätt. Försökskontexten består av alla inblandade personer som på ett eller annat sätt utgör en del av förmågegapet (inom organisationen eller utanför den). Därtill består försökssammanhanget av utrustning och infrastruktur. Väderförhållanden kan också vara viktiga. Sist men inte minst spelar den mänskliga faktorn en stor roll.
Betrakta alltså steg noll som grunden för försöket och tänk igenom det noga genom att använda de metoder som beskrivs på följande sidor.